Engelbrektshalvan 3 mil

I dag var det så dags för Engelbrektshalvan!
Klockan ringde 5.45 och med pirr i magen gick jag upp och fixade frukost med kaffe yoghurt och macka för att kl. 7 bli hämtad av Maarit och Fredrik och iväg till Norberg med nyvallade skidor och gott humör. 


Kl. 10.10 var det dags för start och eftersom vi, jag och Maarit, ställde oss långt bak tog det ett tag innan vi nådde fram till starten och tiden började ticka. 


Fram till första vätskekontrollen, ca 8 km, gick det relativt bra, bra glid och relativt bra fäste, men superbra kan jag inte påstå att det var. Men det var bara att staka på, vi tog det lugnt från början och stannade till ordentligt vid vätskekontrollen för att fylla på vätska och energi. Men efter 8 km började stigningen uppåt och andra milen var den värsta tog helt slut ett tag och det kändes som ett himmelrike då vätskekontrollen vid 18 km närmade sig. Stannade ett bra tag där också (säkert 5-10 minuter vid de två första vätskekontrollerna). Efter detta kom ytterligare några uppförsbackar och till sist även några nedförsbackar och det var väl tur det tänk om det bara hade burit iväg uppåt :)


Nu är det ju så att nedförsbackar inte är min starka sida och absolut inte plogning, ramlade två gånger första gången tog det stutt då jag plogade nerför så jag föll, tur jag hann undan för eliten som varvade just då. Andra dykningen kom vid värsta nedförsbacken, alltså en ny fiende-backe,  som var så sönderplogad och det lustiga var att jag hade precis parerat ett fall och så stuttade det till igen och pladask så låg jag i backen, då blev jag så förbannad så jag bara skrek "fan, och jag som klarade första gången". Bara att masa sig undan för alla som kom efteråt och vad ser jag då jag tittade upp, jo en kille som står och plåtar mig. Jag ryar till honom "du står väl inte och fotar när jag ramlar?" "Nej då" svara han... ha ha men se jag har ju rånarluva på mig så det är i varje fall ingen som känner igen mig på bilden om den skulle råka hamna på nätet :|


Väl på benen igen, ja det är ju inte bara att hoppa upp igen man är ju stel som ett kassaskåp, fortsatte turen utan missöden och helt plötsligt är vi framme vid sista vätskekontrollen och sen var det "bara" 4 km kvar till mål och de kilometrarna gick skapligt bra förutom att jag var enormt slut i överkroppen, triceps, kunde nästan inte staka mot slutet för att jag var så trött. 


Efter 3h33min var det så dags att åka över mållinjen och där väntade medaljen och kexchoklad med blåbärssmak, riktigt god. Hade hela vägen sällskap av Maarit, vilket som alltid var lika roligt. Skönt att ha någon man kan prata med på den långa färden. Kroppen klarade loppet skapligt det jag fick ont i är min "gamla" tå och mot slutet hade jag även känningar i en axel. Åkte med lätt knip i magen efter sportdrycken vid första kontrollen, så nästa gång tar jag med egen dryck som jag vet funkar. 


Nu blir det vila någon dag innan jag ställer mig i spåret igen, för ut ska jag igen och tanken är att det blir redan på tisdag men då ett något kortare sväng.   


Väldigt nöjd med dagen blir det strax soffan i sällskap med Sherlock Holmes, och sen är det dags för sängen och det blir nog en liten sovmorgon i morgon :D