Bessemerloppet - summering

Precis när jag hade skrivit titeln kom jag på att jag måste ju ta kort på medaljen och lägga med. Men nu var det ju så att på Bessemerloppet fick man ju ingen medalj.... surt och vi som kämpade för att ta oss i mål, det är prestation det :). Citat från Mats kompis "Starkt gjort att åka skidor i 6 timmar, sen får man tolka det som man vill".


Söndag morgon började med att klockan ringde kvart över sju och jag fattade inget. Kom sen på att oj jag ska ju åka skidor i dag. Det var bara till att kravla sig upp och göra sig i ordning. Nervös som man var fick man tillbringa ett bra tag på toaletten också så pass länge så att jag kom lite sent och hämtade upp en lätt nervös skidkompis, som började tro att jag glömt henne men det skulle jag ju aldrig göra. 
Måste medge att det känns himla skönt att göra ett lopp så nära hemma för en gångs skull Sandviken är ju bara nästgårds.


Innan loppet skulle en litet mellanmål slinka ner och sen byttes det om och ut till spåret för att inta sin plats i ledet, längst bak... och där höll vi oss. Banan var tre varv på ca 17 km, varav de första ca 10 km bestod av mest stakning sen började backarna komma och man fick jobba lite för att ta sig uppför (och nedför)


1:a varvet (Utan vurpa)
Första fem kilometrarna var oerhört tunga, triceps kändes trötta och jag kunde inte låta bli att undra hur i hela friden jag skulle ta mig 4,5 mil till och inte blev det bättre av att funktionärerna vid första vätskekontrollen påpekade "nu får ni öka tempot annars får ju vi stå här hela natten". Men det är ju bara att strunta i dom, dom är väl bara avis... på oss som orkar åka så länge. 
Efter ca 7 km släppte det och vi hade kommit in i ett bra flyt som passade oss och som kändes att då kan vi hålla på ett tag och i det tempot höll vi oss. Efter ca 12 km var det så dags för eliten att komma i kapp oss, jaha ja dom har alltså åkt nästan 2 varv d.v.s. nästan dubbelt så fort som vi åker. Det mest pinsamma var väl vid varvningen då vi kom två stycken i sakta mak tillsammans med eliten och att vi fortsatte ut på andra varvet var det nog ingen som kunde ana mer än vi. 


2:a varvet (Utan vurpa)
Vätskekontrollerna kom och vi fick återigen lite pikar "ni har väl pannlampa med er", men vi höll bara humöret uppe och påpekade att vi syns nästa varv igen så dom inte fick för sig att gå hem med sportdrycken och den underbara bullen... 
Nåja skidkompisen lyckades väl inte riktigt hålla humöret i topp, mycket energi gick åt för att irritera sig på funktionärerna. Men det är då det är bra att vara två för då får man gå in och peppa och jag hoppas och tror att det hjälpte lite. 
Andra varvet började lida mot sitt slut och då började ju även motionärerna åka om oss, ja inte alla då men dom snabbaste motionärern och dit hör ju min skidkompis man. Fy fabian vad han är snabb, tur för han att Vasaloppet inte innebär varvning för då hade jag nog tagit krokben hehe.
Innan vi kom in till varvningen började vi fundera ska vi fortsätta eller ska vi bryta och känna att vi gjort ett himla bra jobb som tagit oss ca 35 km. Vi beslöt oss för att åtminstone fortsätta till vätskekontrollen och där ta beslutet.


3:e varvet (Med vurpa)
Väl vid vätskekontrollen och efter att frågat om vi fick ta ett tredje varv, med tanke på att vi var sist i spåret beslöt vi oss för att ta oss till första vätskekontrollen och där avgöra hur vi gick vidare. Men tänk att dom som hade pikat oss de andra varven nu hade ljummen sportdryck färdig för oss, vad himla gott. Tidigare hade den varit kall... 
Som de två stycken mycket envisa tjejer vi är fortsatte vi ju självklart, vi kunde ju inte bryta när vi åkt mer än hälften. Och vi kunde ju glatt konstatera att nu blir vi inte varvade längre utan kan åka bredvid varandra och chit-chatta i stället. Sagt och gjort vi tog det sakta men säkert framåt och avlöste varandra med att prata. 
Men det märktes att man började bli trött i benen, först ut var Maarit att göra en vurpa och sen kom min vurpa. I en sväng kom jag lite för långt ut och åkte rakt ut i lössnön, kom ihåg att jag tänkte: "När det blir så djupt så stannar jag och kan bara gå in i spåret igen". Det var ju bara det att det tog ett litet stutt så låg jag med snö in på bara kroppen. Det var lite kallt, snabbt upp igen och vidare drog vi oss mot målet. 


Målet
Efter 5.54.00 passerade vi målgången sida vid sida och tyckte att vi hade gjort det underbart bra som genomfört 52 km på skidor. Men se då kom min f.d. jobbarkompis ut från sekretariatet med orden "Men Carina, du måste ju använda core-musklerna". 


Jag är störtnöjd över min prestation att åka 52 km på 5.54.00 bara det att orka hålla igång kroppen så pass länge utan att tappa humöret visar väl att man fortfarande är i skaplig form (trots gammal tå). Och sen att vi inte var totalt slut efter turen bådar ju gott inför Vasaloppet om ett par veckor, då det blir 9 mil på 11 timmar i bästa fall :)