Begravning den 14/10-2011

Begravningen, som var borgerlig innehöll en mängd fin musik som verkligen var hans stil och vackrare begravning har jag inte varit på tidigare. Den blev så väldigt personlig och bjöd på en hel ocean av tårar men även ett tårdränkt leende kom emellanåt då man tänkte på det fina som varit. Även solen sken över det hela och kan inte säga annat än att det var en toppenfin dag, ja så fin den kan vara med tanke på det som var.

 

Ceremonin startade med att vi gick in i kapellet till tonerna av Pali Gap med Jimi Hendrix för att sedan övergå till Angel med Jimi Hendrix om ni inte har lyssnat på den så gör det, det är något av det vackraste jag har hört. 


Officienten inledde med några ord och det var så dags att lyssna på Lennarts första låtval, Den jag kunde va med Mikael Wiehe. Han skrev den till sin vän och kompanjon Björn Afzelius då han blev sjuk och avled i cancer.


Efter detta berättade officienten om Lennarts liv, hans enormt stora fiskeintresse,  musikintresse och läsningen. Men även den tiden då han som liten tyvärr hamnade i en olycka som gjorde att han blev förlamad från midjan och neråt och fick tillbringa resten av hans liv i rullstol och hur han fick tillbaka livsglädjen genom att Maud, som jobbade på Karolinska sjukhuset, hjälpte honom tillbaka under den enormt tunga tiden. Men även om Jan-Åke som har varit den bästa vän man kan tänka sig och som genom alla tider har stått som en klippa bredvid Lennart i vått och torrt. Sådana vänner får man leta efter och jag är så tacksam för att Lennart har haft en sådan vän.
Officienten avslutade den delen med att tillsammans med oss sjunga den låt som Lennart alltid ville höra på trubaduraftonar, d.v.s.  Flickan och kråkan.


                      

Det var så dags för det 

som jag tycker är det

jobbigaste under en

begravning d.v.s. att 

ta farväl av Lennart 

genom att lämna blomman

på kistan men jag skulle 

för allt i världen inte 

vilja ha det ogjort. 

Avskedsdelen gjordes till 

den andra av de två låtval 

som Lennart hade önskat, 

Hey Baby med Jimi Hendrix.

 

   

För att mot slutet lätta 

upp lite lyssnade vi på 

Smile med Harpo 

och efter den var det dags att 

avsluta ceremonin, 

vilket gjordes till tonerna av 

Tubular Bells med Mike Oldfield.

Det var denna dag det riktigt gick upp för mig att du, Lennart, aldrig kommer att komma tillbaka igen. 

Jag kommer aldrig att kunna spela triominos med dig igen!

Kommer aldrig att få fisk av dig igen, du som försörjde familjen med regnbåge. 

Det har blivit ett hål i mig och som, när jag tänker på dig, gör riktigt, riktigt ont. 

Jag saknar dig av hela mitt hjärta!