Lidingöloppet - sammanfattning

Nu har så bilderna kommit från Lidingöloppet och självklart ställde man upp sig för kameran med medaljen i handen, det hör ju liksom till. Så nöjd över att jag fullföljde loppet trodde inte att det skulle gå ett tag när jag befann mig i spåret.


Tävlingsdagen började med en stadig frukost för att sedan ta tvärbana, tunnelbana ut till Ropsten för att till sist gå på bussen som tog oss in till hjärtat av Lidingö. Med mig hade jag systerdotter som fick heja på mig. Knaprade i oss lite lunch innan det så var dags för mig att gå till startfållan. Startskottet för mig gick 13.30 och iväg det bar. Hade förberett GPS-klockan på intervall d.v.s. springa 5 minuter och gå 1 min.

Fick snart revidera min taktik till att även gå i uppförsbackarna och i de brantaste nedförsbackarna. Och vilken trängsel det var eftersom jag inte springer speciellt fort höll jag mig längst till höger för att släppa förbi de snabbare löparna. Helt plötsligt brakade det till i skogen till höger om mig och där kom det en löpare också. Men alltså hur jobbigt kan det vara att hålla sig till vänster om man är snabb och höger om man inte har något krav på tiden. 

Hur som efter 5 km var det så dags att besöka bajamajan såklart. Hade det inte varit för att jag var tvungen att gå hade jag sprungit vidare för kö var det och bara två "major" så det tog ju sin tid att komma in där, gick minst 10 dyrbara minuter. Fortfarande pigg fortsatte jag så min taktik och kände mig pigg i kroppen men efter ca 15 km började kroppen säga ifrån. Vaderna blev stumma, låren trötta, benhinnor och knän gjorde ont. Nu blev det till att gå i alla backar både upp- och nedför det slet något oerhört på knäna att springa nedförsbackarna. Strax innan 20 km var jag beredd att kasta in handduken och började diskutera med mig själv. Hoppa av och springa tjejloppet, 10 km dagen efter eller fortsätta och inte ställa upp dagen efter. Har man tagit fan i båten får man också ro han i land... har jag tagit mig 2/3 av loppet så kan jag också fixa 10 km till. Så sagt och gjort jag fortsatte ett tag till men det gick inte bra. Som tur var fanns det många fler trevliga människor efter banan som man kunde småprata lite med. 

Och så efter 25 km kom nästa utmaning d.v.s. att ta sig uppför abborrbacken upp till högsta punkten på hela loppet och nog gick det uppför alltid. Den som alla hade pratat om... "Brant och tuff och uppe på toppen finns en massa sjukhustält som brukar vara fulla med folk som får massage" låter ju störtkul, NOT! Vidare "men väl uppe på toppen är det bara 5 km kvar" Alltså bilden jag hade av abborrbacken var en brant, snårig och stenig lång, enormt lång backe i skogen, utan stig att springa på, där det på toppen stod sjukhustält uppradade som på linje, vilka man kunde se nedifrån. Haha hur kunde det bli så då.... det var ju inte alls så. Men eftersom jag hade blivit varnad för att den var tuff så jag tog det lugnt och gick ända nedifrån och uppför hela backen. Och väl uppe så var det mycket riktigt "bara" 5 km kvar. 

Hade turen att springa i kapp en tjej hemifrån och i trevlig sällskap gick jag ca 2 km innan jag begav mig iväg igen och faktiskt så hann jag då få lite återhämtning och framför allt gick tiden enormt mycket fortare och vi insåg till sist att vi skulle fixa loppet.  

Efter 4.19.26 sprang jag äntligen över mållinjen. Hade haft förhoppningar på en tid mellan 3.30-4.00 timmar men det gick alltså inte.

 

 Mål i sikte!

                           

                                       Spurten :)

                        

                                Äntligen i mål!

Sammanfattning av loppet: Det gjorde ONT

Det ska jag sannerligen ta med mig nästa år om någon (Maarit???) kommer och frågar om jag ska med och springa lidingöloppet.  Min kropp är inte gjord för att springa såna långa lopp och jag ska inte springa längre än 10 km tävlingar hädanefter. Mmmm kom just på, jag har ju anmält mig till Göteborgsvarvet nästa år :o OK! Efter det då :)

Nu, 5 dagar efter loppet, känns kroppen OK. Var ut och provade ett par löpsteg i går och det gick över förväntan bra. Så jag kan nog börja löpträna nästa vecka igen. Men nu först konvent i Bollnäs i helgen då det blir en heldags träning, vad skönt det ska bli att få ge kroppen en omgång igen. Efter konventet skyndar vi oss ned till Gävle och spanar in Babben m.fl. på Spegeln och är vi tillräckligt snabba så hinner vi kanske få i oss något stärkande innan också. 

(Får man skriva det på en träningsblogg - ja, för tusan man är ju inte mer än människa) 

Ha en underbar tränings-höst alla härliga människor!