Vila i frid!

Så var det dags igen - för tredje gången  inom en period på 5 år har den förbannade cancern tagit ett liv i familjen. Från att ha varit 7 st. är vi nu 4 st. kvar och nu får det banne mig vara nog. Jag är så jävla trött på denna sjukdom som skördar liv i vår familj. 
5 år sen var det mamma som gick bort i skelettcancer, under två års tid fick vi se henne tyna bort
2 år sen var det brodern som alldeles för tidigt gick bort p.g.a. cancer i urinblåsan som spridit sig till närliggande organ.
Och så nu i fredags var det dags för nästa, då gick min pappa bort efter cancer i bukspottskörteln som hade spridit sig vidare till levern.

Något av det jobbigaste som finns är att se en nära och kära bara ligga för att sakta men säkert dras in i döden. Som tur var hade han inte ont mot slutet det såg morfinet till, och jag tror han bara längtade efter att få somna in och komma upp till himmelen till de andra två. Under någon av de senaste dagarna sade jag till honom att det var ok att släppa taget och jag bad också mamma och Lennart att hämta honom för jag orkade bara inte se honom ligga helt oförmögen till att göra något. Och jag vet att det inte var något han ville heller. 

Det kommer nu en lite tyngre period i mitt liv och med tur i oturen så har jag gått på semester så jag får en chans att sörja i lugn och ro för att sedan hitta styrkan igen och fortsätta min resa genom livet.

Du somnade stilla när färden var slut
från allt vad du lidit du vilar nu ut.
Vi binder en krans av minnen
de vackraste och finaste vi har
vi vet att det aldrig vissnar
ty hos oss är du alltid kvar.